Glansdagar

Oj, det går verkligen ett helt liv på en dag! Ibland händer det så mycket att man inte vet var man ska börja.

Igår blev jag utsläppt en hel kväll!! Det är första kvällen jag var ute sedan Elina föddes och jag och Annica var och såg "Glans och Schyffert" på Reginateatern i Uppsala. Jag tycker i och för sig att Henrik Schyffert är lite för självgod för min smak, men jag var lagom trött och synnerligen mottaglig för stand-up visade det sig. Jag skrattade så att jag grät! Johan Glans är ju i en klass för sig!

Jag och Elina har övat och övat på att äta annat än bröstmjölk (jag genom att mata henne naturligtvis, jag är ju redan avvänjd) och det går över förväntan! Numera är Elina nästan vuxen och äter gröt både morgon och kväll samt riktig (dock puread) lunch med dessert (nåja, frukt) och vatten. Hon får visserligen några snutt-mål, men det är ju så gosigt att hon nog ska få fortsätta med det bra länge tror jag.

Elliot sa härom morgonen att "Alla människor är gosiga, men pappa är så hårig". :-) Han har också förklarat att "Jag är lite bekymrad, men bekymrade killar kan åka till leksaksaffären." Allt här i världen är inte logiskt för alla.

Sitt vackert!

Jag tror att grunden i barnuppfostran är kärlek, tydlighet och konsekvens. Det låter ju onekligen bra, men det är ju helt utmattande att hålla på med precis hela tiden. För konsekvens innebär ju också att man inte helt plötsligt kan ta en paus fri från uppfostran, för då kan det ju lätt bli lite förvirrat för barnet (Elliot alltså). Men ibland får jag sån lust att bara strunta i allt vad uppfostran heter och låta barnen bli helt odrägliga, bara för min egen bekvämlighets skull. Särskilt vissa dagar som kan vara lite extra utmanande (eller vad man nu väljer att kalla det).

De första två åren behövs det ju knappt någon uppfostran. Då är ju barnen snälla, glada och relativt fogliga alldeles av sig själva. Sen får man ju närmast en chock när man inser att ens snälla lilla kille har humör och att han är minst lika envis som jag (jo, det är tyvärr sant).

Jag har alltid avskytt föräldrar som skriker åt sina barn i tid och otid och jag har lovat mig själv att inte göra det, då jag tror att det finns bättre och mer pedagogiska metoder att uppfostra barnen. (Blir man nog arg skiter man ju såklart i pedagogiska metoder, men det är ju bra om man inte gör det jämt i alla fall...) Jag gillar inte heller mutor (en regel som även den tummas på ibland) och vad återstår då? Hot (lirkningar kanske man skulle kunna kalla det istället, hot låter ju lite brutalt)? Det blir ett antal lirkningar om dagen (i dessa lirkningar ingår ofta någon av Elliots bilar) och för mig känns det som den uppfostringsmetod som funkar bäst. Tyvärr ingår tålamod som en ingrediens för en lyckad lirkning och jag har en sjukdom som gör att jag är född nästan helt utan tålamod. :-) Väldigt jobbigt och otroligt kroniskt. Barnen är ändå det jag har allra mest tålamod med i hela världen eftersom jag gillar dem mest av allt (i kön på ICA efter någon som är bara lite långsammare än normalsölig får jag typ eksem). För att bli bättre i min sjukdom måste jag helst sova nog många timmar per natt (roligt skämt va?) och få lite andrum från uppfostringsobjekten i fråga (även det en bristvara).

Helt sammantaget så tycker jag att uppfostran är svårare än jag trodde, men att det går hyfsat bra och att jag lär mig mycket på vägen. Hur ska man veta hur jobbet ska skötas bäst när man aldrig provat innan? Jag har bestämt mig för att välja mina (ja, våra blir det ju förstås) strider med omsorg, för om man vill kan man bråka med sina barn om nästan allt och det har jag verkligen inte lust med. Distraktion är också väldigt bra vid de tillfällen det funkar (dvs innan Elliot hunnit bli nog upprörd) och det är väl ingen genväg i uppfostran...? Jag har också märkt att ju mer man är ute, ju mindre bråkar man.

Tur att man gillar just sina egna barn bäst, för jag hade aldrig haft så här mycket tålamod med någon annans barn. Naturen är ganska finurlig ibland.

Livstid och asfalt

Jag rekommenderar den till alla! Liza Marklunds bok "Livstid", alltså. Den är officiellt utläst. Som tur är har jag varit sjuk och fått ligga alldeles ostörd i sängen i flera timmar i sträck (inte en vanlig företeelse i mitt liv). Dessutom är jag en snabbläsare. Ibland går det nog lite för snabbt dock, för jag grubblar fortfarande på slutet.

Nu har vi asfalt!! Både jag, Elliot och Elina har varit ute och provkört den nya vägen utanför huset med respektive bil, bobbycar och vagn. Jag är nog lite partisk, men jag tycker att det är den bästa väg som någonsin lagts. I skrivandets stund håller gubbarna därute på att asfaltera carporten. Per och grannkarln var ute hela kvällen igår och mätte, grävde och la ut stenar för att markera mitten på gården. Men egenligen undrar jag varför just vår gata är en samfällighet, vilket innebär att vi får betala både asfaltering, sandning och snöröjning? Vad har vi gjort kommunen för ont (eller vad det nu kan vara som är anledningen till detta)? Det väcker intressanta frågor som; Kan vi ta ut vägtull för eventuella besökare? Ska vi verkligen låta glassbilen komma körande en hel gång per vecka?

Nä, börjar men med sådana här spekulationer är det bara att inse att man troligtvis har för mycket fritid.
+

Kärlek x 2

Innan Elina föddes var jag rädd att jag inte skulle älska henne (ja, jag visste förstås inte att det var just hon som skulle komma) lika mycket som jag älskar Elliot. Jag förstod inte hur hjärtat skulle rymma så mycket kärlek för en till person. En alldeles onödig oro så här i efterhand.

Elina är en väldigt lättälskad liten bebis. Hon är alldeles underbar i alla avseenden! Hon har varit en nöjd liten person ända sedan hon kom ut till oss. Hon gillar att ligga och jollra för sig själv, bara man är i närheten. (Nu har hon ju i och för sig börjat krypa, men än så länge ser hon mest ut som en liten mask och kommer sig bara någon meter.) Hon uttrycker sitt gillande med gosiga förtjusta tjut ofta och högljutt (tänk höga c eller nåt)! Hon älskar Elliot och skrattar mest åt honom (till hans stora förtjusning). Mitt hjärta blir alldeles varmt av att se mina två barn gilla varandra så mycket. Elliot blir inte ens arg på Elina när hon har sönder hans tågbana (det är att jämföra med att ha sönder en annans finkläder, typ). Mina barn gör mig till en bättre person (fast de gör mig även till en mycket tröttare person).

Just nu är vi förkylda familjen. Vi försöker dock att inte bry oss så mycket om det. Idag har jag och Elliot bakat blåbärs- och chokladmuffins som vi hade med oss ut på picknick. Vi samlade ihop en skogsskatt (nej, inte skogskatt) som vi ska göra en tavla av. Snart. När orken återvänder.

Jag har lånat Liza Marklunds senaste bok, men jag törs knappt börja läsa den av rädsla för att jag inte kan sluta och, tro mig, jag behöver all den sömn jag kan få just nu. Med en förkyld snutta (läs: Elina) som stökar och bökar för ovanlighetens skull på nätterna och en förkyld räv (läs: Elliot) som också stökar och bökar och snörvlar och vill ha nässpray och lägg därtill en egen förkylning med vansinnigt ont i halsen så kan man nog förstå varför jag håller mig ifrån Liza Marklund ett tag till. (Är det det här som kallas vansinneslogik?) Eller så kanske jag skulle försöka övertala Per att låta mig bada lite ostört i några timmar. Det är ju alltid ett alternativ. :-)

Sen har jag ett användbart tips för den som inte har provat! Jag färgade på en del svarta kläder som bleknat med något pulver i tvättmaskinen och kläderna (i alla fall två par svarta jeans) blev som nya igen!! Varför har jag inte provat detta tidigare? Pers jacka blev svartare, men inte helt som ny igen. Dock mycket bättre än tidigare.

Jag lägger in veto!

Min blogg handlar inte så mycket om omvärlden. Det finns flera anledningar till detta. En är att den tid jag har över till annat än barn och hushåll orkar jag inte hålla mig mer än rubrik-uppdaterad på omvärlden. En annan är att när jag har en bebis, så tål mitt mammahjärta inte hemska nyheter. Av erfarenhet vet jag att detta blir lite bättre när bebisen växer upp. Men det finns ändå andra sorters nyheter som upprör mig.

Min allra bästa vän här på jorden ska gifta sig!! Inte alls en upprörande nyhet, utan superglädjande skulle man väl kunna säga! Det upprörande är att brudparet i fråga ska kryssa sig iväg utomlands och gifta sig på någon sandstrand! Det har uppenbarligen skett ett missförstånd. Familjemedlemmar har nämligen vetorätt i frågan och här har jag själv räknat in mig i familjen och lägger således in veto med omedelbar verkan! Nu är det dessutom nätofficiellt. Ni som känner er träffade av detta inlägg kan omedelbart avsluta alla bröllopsplaner som inte inkluderar en svensk kyrka i Sverige med mig på första (åtminstone andra) parkett! Man får inte göra såhär! Det är självklart fler vänner än jag som vill dela er stora dag så snälla, nu när ni äntligen gör slag i saken (för tro mig, jag har väntat och väntat), så kan ni väl bjuda in oss? Jag kan laga all mat (fast det skulle ju ingen med förståndet i behåll gå med på), stå för underhållning och eee... slipsknytning...? Det jag vill säga är att jag vill vara med!! Punkt slut!

Livet är en fest (förutom dagens sista kvart)

Den här veckan har vi varit på två kalas och vi har ett kvar. Det har varit fullt upp kan man säga! Kusin Agnes hade 1-årskalas i torsdags och grann-Agnes hade 3-årskalas idag och kvar har vi gammelmormor Ingrid som har 85-årskalas imorgon! Elliot har ätit godis för första gångerna på båda kalasen och han åt med andäktighet. :-) På kalaset idag hade man för övrigt kunnat höra en knappnål falla när fikat intogs, trots 7 barn i rummet i åldrarna 2-5! Bättre betyg hade "bagarna" knappast kunnat få!

Jag har undrat över hur tiden kan vara så otroligt relativ. Har man riktigt roligt går fem timmar i ett huj, men har man riktig migrän förstår man inte hur man ska kunna överleva de närmaste minuterna. Hur kan det vara så? Per jobbar förstås på vardagarna och han åker till jobbet vid 8-snåret (här svänger vi oss med Stockholmstermer) och kommer tillbaka vid 17.45 ungefär. Jag tycker att dagen går hyfsat fort ungefär fram till kl 16 och därefter går den bara långsammare och långsammare. Sista kvarten (som dessutom ofta blir en halvtimme i Per-tid) känns längre än hela resten av dagen. Ett mycket dumt fenomen på det hela taget.

Jag och Per har börjat se första säsongen av Desperate Houswives (tack syster yster för lånet!). Hur kunde vi missa den serien? Den är ju jättebra! Så om någon undrar vad jag gör när jag borde sova så är det att se teve. Dels ser vi DH och sen har ju Idol börjat om! Jag höll på att dö när jag såg tjejen från Piteå på uttagningen i Skellefteå! En del har inte ett enda uns självinsikt. Det måste vara lite befriande.

Idag sa jag till Elliot att jag hoppas att det blir bättre väder imorgon så att vi kan vara ute (det har hällregnat hela dagen) och då säger han "Ja! Då kan vi åka motorcykel om vi köper en. Var ska Elina sitta egentligen?" Så var det bestämt...?

"Mamma, slår du Elina?!"

Idag har minst sagt varit en produktiv dag. Det började jättetråkigt med regn och teve-tittande. Sen somnade Elina och sov i tre timmar. Jag och Elliot röstade ja till att baka (han är väldigt bra att ha med i sina omröstningar). Vi bakade kärleksmums.

Elina vaknade och hade världens snorbusar i näsan. Jag pillade bort dem, men det var inte det minsta populärt. Elliot blev väldigt orolig och kom inspringande till tvättstugan: "Mamma, slår du Elina?!". I sådana lägen har man lust att svara "Ja, som vanligt.", men treåringar är inte så bra på ironi.

Jag klädde på alla barn och mig själv i regnställ, satte Elina i vagnen och kom på att regnskyddet låg i bilen. Bilen var i Upplands Väsby. Vad göra? Jag och Elina och vagnen stod under carporten en stund medan Elliot hoppade i pölar, men det blev en liten aning långtråkigt så vi trotsade vädergudarna och var ute i säkert 10 minuter. Eller nåt.Sen gick vi in. Jag sövde trötta barnen och jäste en bulldeg. Sen gjorde vi bullar.

Per kom hem och la de återigen trötta barnen och jag bakade äppelkaka. Nu ska denna avnjutas (återstår väl i och för sig att se) till Idol!

Söndagsstek och traderajobb

Idag har jag gjort söndagsstek med skysås och potatisgratäng. Jag tycker det är lustigt att tänka på att en del gör det varje söndag och inte tycker att det är så värst märkvärdigt, medan detta var mitt livs andra stek och med andra ord ganska så märkvärdigt för mig! Jag känner mig helt huslig i vårt nya fina kök och tror att jag ska våga mig på fler stekar i fortsättningen. Fortsätter jag i den här takten blir det annars bara totalt fem under hela min livstid.

Elliot sa en rolig sak idag; "himmel och plättar" istället för "himmel och pannkaka". Han förstod dock inte vad jag tyckte var så kul med det. Detta kan jämföras med lillasyster Annas "Jag har hört en skitdålig historia idag. Det var två bagare och en deg". Gapskratt i repris!

Sen har tre av mina fem traderaauktioner gått ut idag och jag har vägt, paketerat och adresserat och kommit fram till att det troligtvis är tradera by it self som gjort att posten inte gått i konkurs än.

Shopping, kräftskiva och premiärbrasa!

Imorse åkte vi till Upplands Väsby och lämpade av barnen hos farmor Lena. Sedan åkte jag och Per till Väsby centrum för att shoppa kläder till barnen. Per hade ryggskott efter att ha satt upp plafonder i vardagsrummet och Elina längtade efter mamma, så lösningen blev att även Per åkte till farmor Lena och jag shoppade solo. Jag hittade både jacka och overall till Elina, täckbyxor till Elliot och en massa fina kläder till båda barnen.

Shoppingmatta åkte vi (läs: jag) hem och jag och Elliot gjorde räkpaj medan Per sövde lilla gumman. Sedan var det dax för kräftskiva i Kvarteret Stocken! En fyrkamp inledde kvällen. Både jag och Elliot lyckades få högsta poäng i "sätta knorr på grisen", men varken mitt eller hans lag vann tyvärr... Sedan var det grannmingel och kräft-knytis. Mycket trevligt om än lite kallt och blåsigt!

Vad är bättre för frusna fötter och händer än en nytänd brasa? Sagt och gjort premiäreldade vi i braskaminen! Mycket trevligt och mysfaktorn var hög!

Nu håller Per på att skruva upp fönsterlampor. Vi hoppas att han klarar sig utan bestående men denna gång.

BVC-pärsen och text-tv

Idag skulle vi till BVC för att Elina skulle på läkarkontroll och få sin andra vaccinationsspruta. Per skulle komma hem på lunchen och skjutsa oss. För det första var han sen, så vi fick nästan stressa ihjäl oss för att hinna iväg i tid, och för det andra var han så stressad att han lyfte in Elliot i bilen fastän Elliot är inne i en kan-själv-fas och blev minst sagt väldigt arg. Så när vi kom fram till BVC en minut över utsatt tid hade jag Elina, vagnen med skötväskan, min egen väska och en gallskrikande Elliot att ta hand om och då åkte Per och lämnade mig i sticket! Han som satt igång hela cirkusen! Jag fick slita Elliot i armen för att överhuvud taget komma in i hallen och sen ge bort Elina till BVC-sköterskan som vi träffade för första gången, bära Elliot gallskrikande in i rummet, låsa dörren så jag kunde försöka klä av Elina och samtidigt trösta Elliot. Elina blev så uppjagad över gallskriket och den främmande människan att hon också började gråta. Där ett tag övervägde jag starkt att börja gråta själv, men hur skulle det ha sett ut?

När jag äntligen - finally - fick tyst på Elliot hade jag nästan tappat Elina i golvet. BVC-sköterskan frågade försiktigt hur det egentligen står till hemma i vår familj och jag försökte förklara att i vanliga fall är det oftast lugnt och hoppas att jag lät trovärdig (det är ju sant, men det här var en ovanligt jobbig pärs). Jag kan säga att skilsmässan hängde i luften.

Den stackars lilla gumman var i alla fall duktig (som vanligt) och genomgick kontrollen u.a. Hon blev vaccinerad med bara ett litet pip. Hon fick dock en remiss till hudspecialist då hon har vad som ser ut som små finnar som förökar sig. Vi hoppas att det inte är någon fara.

Per var som tur var ångerfull över den förfärliga lämningen och har lovat att vara min underordnade under helgen och göra allt jag begär. Så nu sitter jag här framför datorn medan han underhåller barnen. Inget ont som inte för något gott med sig. Snart ska jag åka och köpa lampor dessutom!

På tal om något annat så har jag länge funderat över hur det kan komma sig (så här i moderna tider när tekniken går framåt i rasande fart) att text-tv är så otroligt förlegat och slött att försöka bläddra i. Jag tror jag ska bojkotta text-tv för all framtid från och med precis just nu.

Allt och absolut inget

Nu när jag äntligen är hemma igen funderar jag starkt på att aldrig åka bort mer. Tänk att man kan njuta så av att slippa bo i en resväska! Vi har naturligtvis fått sova i säng och så (inte i själva resväskan om nu någon trodde det) men här talar vi bildligt. Den som kom på "borta bra men hemma bäst" hade sannerligen rätt!

Och väl hemma har Elina eventuellt fått en tredje tand (man får ju inte titta så länge åt gången, men det ser precis ut som en tand) och börjat krypa!! Krypa är nog att ta i, men hon hasar/ålar sig framåt och kommer någon meter i alla fall. Superduktig tjej!

Själv är jag sjuk, men på bättringsvägen. Jag har åkt på världens skummaste förkylning. Förutom lite lite yttepyttesnuva så har jag mest ont i hela kroppen (känns ungefär som två dagar efter det första styrketräningspasset någonsin) och är trött, trött, trött. Elliot och Elina visar dock ingen hänsyn utan river igång dagarna precis i vanlig tid och vanlig takt (järnet kl 6.30 alltså)...

För den som inte känner mig så bra som jag så kan jag berätta att jag har vinterkräksjukefobi. Det har aldrig varit något problem förrän nu eftersom jag är uppvuxen i en motståndskraftig familj (något för CV:n kanske...?). Men efter att Elliot kom till världen får han det 1-2 ggr per år och min motståndskraft räcker inte riktigt till när jag har en vinterkräksjukare som hänger på mig och kräks i min tröja (och nu talar vi inte bildligt). Sen får Per det och han blir inte nådigt sjuk. Han blir så där dödsjuk att han knappt klarar att ta hand om sig själv och absolut inte några barn. Strax därpå får jag också det och jag blir bara lite lagom sjuk (mår absolut superdåligt förstås, men ändå vid medvetande) och får därför den inte alltför lätta uppgiften att ta hand om både mig själv och mitt barn. Och nu har jag alltså två barn och hur ska det då gå...? *Peppar peppar!* Och varför skriver jag om vinterkräksjukan i augusti egentligen? Jo, jag läste att den härjade fritt i Göteborg (med reservation för eventuellt fel stad) igår!! Nu är det väl dags att byta namn på sjukdomen i så fall och fanns den alls när man var liten? Som sagt var den ju inget problem då.

Förresten (på tal om precis ingenting) undrar jag om det verkligen är dåligt för ögonen att sitta nära teven. Varför skulle det vara det?

Och (på tal om precis ingenting igen) så har jag kommit på storyn till en bok! När jag nu får tid att skriva den ska jag verkligen göra det.

Och nu är det dax att avsluta detta något osammanhängande inlägg.

PS Jag kan varmt rekommendera filmen "Music and lyrics" för den som vill ha lite feel good-känsla i höstmörkret. I love Hugh Grant.