Snuviga familjen

Det är jag som är mamma till snuviga barnen. De hostar och hackar och snuvar och snorar. Jag med, kanske jag ska tillägga. Nåja, de gnäller knappt och verkar vara på bättringsvägen. Sedan jag blev förälder är dock hösten en enda lång snuva tycker jag.

Idag har vi varit på kalas hos Faster Karin som fyller 16 år. Det var god mat och gott fika samt trevligt sällskap som vanligt.

Imorgon ska vi på Knytte (om snuvan tillåter). Det är då vi går till skogen och tittar på myror och annat roligt. Imorgon ska vi dessutom grilla korv. Elliot har fullt sjå med att planera för detta. Innan han somnade föreslog han att Elina skulle stanna hemma med pappa så att jag kunde bära kartongen med ved. Barn har så rolig prioriteringsordning tycker jag. :-)

Uppdatering

Oj, nu är det länge sen jag bloggade! Istället har jag varit produktiv i det verkliga livet. Sedan vi flyttade in på vårt nya ställe så har vi visserligen packat upp det mesta, men sedan har vi haft en återhämtningsfas som varit ganska lång. Det är verkligen utmattande att flytta och det blir inte roligare för varje gång (jag vet vad jag pratar om då vi flyttat 8 gånger på 9 år). Hur mycket man än rensar varje flytt drar man på sig jättemycket nya saker på något underligt sätt. Men nu har vi i alla fall kommit ur återhämtningsfasen och börjat ta tag i vårt hem på allvar! Detta är vad vi åstadkommit på kort tid:

* Datorn är flyttad från övervåningen till förrådet under trappen som för övrigt blev ett riktigt mysigt krypin.
* Ny matta, nya gardiner och ny golvlampa är inhandlade och uppsatta i vardagsrummet.
* Gardiner är uppsatta i köket.
* Allt bråte är undanröjt från allrummet uppe (har till viss del hamnat överallt annars, men ska snart fixas bort för gott...) och en ny tv-möbel är inhandlad och nästan ihopskruvad.
* Alla tavlor är sorterade i tre högar: slänghögen, spara i förrådet-högen och sätta upp-högen (ja, vi har ca 3000 tavlor).

Detta var "har gjort-listan". Synd bara att "att göra-listan" är ca 2 mil längre.

Mamma har varit här och hälsat på och det är bara att konstatera att hon har en alldeles särskild hand med barn, särskilt mina. Hon gillar dom och det är i allra högsta grad ömsesidigt. Elliot sa idag vid läggningen att "Jag ska ringa till mormor och då tror jag att hon kommer tillbaka. Det är hå hynd att hon har åkt." (de där s:en är inte så lätta). Och hon är lika populär hos Elina även om Elina inte uttrycker sig riktigt lika bra. Fast Elina har börjat uttrycka sig. Nu för tiden härmar hon mycket och säger "mamma" jätteofta (mest när hon gnäller, varför gör barn så?) och "ta-ta" och sen blir det ganska mycket höga toner fortfarande. :-)

Jag saknar verkligen en affär här i Alsike och tror att den skulle gå med rejäl vinst om den fanns. Min senaste idé är att Tony ska öppna en här och mamma ska försörja honom och sig själv på Akademiska sjukhuset under den första lite ekonomiskt tuffa perioden. Jag och Per ska självklart hjälpa till allt vi bara kan om ni bara kommer! Snälla...? Jättesnälla...? Våga vägra Öjebyn!

Vi råkade för övrigt snubbla på en chokladfestival idag. Det var precis lika gott som det låter! Idag har jag doppat en marshmallow i en chokladfontän. Avundsjuk någon...? Elliot gick runt och provade choklad med hög kakaohalt som han aldrig gjort något annat. Sötast på stället med världens chokladmustach runt munnen. :-)

Jag såg förresten en snutt av Babben Larsson-programmet som börjat gå på 1:an. Enligt Magnus Uggla måste man blogga minst 6 gånger om dagen för att hålla bloggen intressant och vid liv. Jag har inte ens tänkt försöka ha den ambitionen kan jag säga. Man förstår att det inte är påkommet av någon småbarnsförälder i flyttagen.

Skum bloggare

Finns det ett sjukligt bloggningsbeteende? Jag tror i alla fall att jag har ett sånt. Jag kan komma på mig själv med att stå och formulera framtida blogginlägg typ i lekparken, flera mil från närmaste dator. De flesta sådana inlägg hinner jag förstås aldrig skriva ner innan jag glömmer bort dem, så det är ett helt onödigt beteende.

Jag har kommit på en massa oviktiga saker. Här kommer några. Ralf är lik Göran Hägglund. Omogen avokado är typ detsamma som gummi. Allt är relativt (det var inte jag som kom på det först, jag vet). När man bara hade ett barn tyckte man att det var lite mycket ibland och nu skulle ju det vara rena semestern! Jag tror jag ska låna ett tredje barn i några veckor, så kanske det känns lite lugnt med de två jag har. Någon som vet något barn till utlåning?

I helgen målade jag lilla Anna och Långa farbrorn på väggen i det som ska bli datarum (lilla förrådet under trappen). Mycket pilligt, men det blev rätt bra till slut! Det ska bli en mätsticka så fort jag får tummen ur och gör klart den.

Jag har ca 7000 saker till som jag har fantiserat om att blogga om, men nu orkar jag inte mer. Elina har fått för sig att börja om med att vakna flera gånger på natten, vilket innebär mindre nattsömn och tröttare mamma. Imorgon ska jag och Elliot dessutom på gympa kl 9.30, vilket innebär en ännu bättre anledning att lägga sig i hyfsad tid.

Glansdagar

Oj, det går verkligen ett helt liv på en dag! Ibland händer det så mycket att man inte vet var man ska börja.

Igår blev jag utsläppt en hel kväll!! Det är första kvällen jag var ute sedan Elina föddes och jag och Annica var och såg "Glans och Schyffert" på Reginateatern i Uppsala. Jag tycker i och för sig att Henrik Schyffert är lite för självgod för min smak, men jag var lagom trött och synnerligen mottaglig för stand-up visade det sig. Jag skrattade så att jag grät! Johan Glans är ju i en klass för sig!

Jag och Elina har övat och övat på att äta annat än bröstmjölk (jag genom att mata henne naturligtvis, jag är ju redan avvänjd) och det går över förväntan! Numera är Elina nästan vuxen och äter gröt både morgon och kväll samt riktig (dock puread) lunch med dessert (nåja, frukt) och vatten. Hon får visserligen några snutt-mål, men det är ju så gosigt att hon nog ska få fortsätta med det bra länge tror jag.

Elliot sa härom morgonen att "Alla människor är gosiga, men pappa är så hårig". :-) Han har också förklarat att "Jag är lite bekymrad, men bekymrade killar kan åka till leksaksaffären." Allt här i världen är inte logiskt för alla.

Sitt vackert!

Jag tror att grunden i barnuppfostran är kärlek, tydlighet och konsekvens. Det låter ju onekligen bra, men det är ju helt utmattande att hålla på med precis hela tiden. För konsekvens innebär ju också att man inte helt plötsligt kan ta en paus fri från uppfostran, för då kan det ju lätt bli lite förvirrat för barnet (Elliot alltså). Men ibland får jag sån lust att bara strunta i allt vad uppfostran heter och låta barnen bli helt odrägliga, bara för min egen bekvämlighets skull. Särskilt vissa dagar som kan vara lite extra utmanande (eller vad man nu väljer att kalla det).

De första två åren behövs det ju knappt någon uppfostran. Då är ju barnen snälla, glada och relativt fogliga alldeles av sig själva. Sen får man ju närmast en chock när man inser att ens snälla lilla kille har humör och att han är minst lika envis som jag (jo, det är tyvärr sant).

Jag har alltid avskytt föräldrar som skriker åt sina barn i tid och otid och jag har lovat mig själv att inte göra det, då jag tror att det finns bättre och mer pedagogiska metoder att uppfostra barnen. (Blir man nog arg skiter man ju såklart i pedagogiska metoder, men det är ju bra om man inte gör det jämt i alla fall...) Jag gillar inte heller mutor (en regel som även den tummas på ibland) och vad återstår då? Hot (lirkningar kanske man skulle kunna kalla det istället, hot låter ju lite brutalt)? Det blir ett antal lirkningar om dagen (i dessa lirkningar ingår ofta någon av Elliots bilar) och för mig känns det som den uppfostringsmetod som funkar bäst. Tyvärr ingår tålamod som en ingrediens för en lyckad lirkning och jag har en sjukdom som gör att jag är född nästan helt utan tålamod. :-) Väldigt jobbigt och otroligt kroniskt. Barnen är ändå det jag har allra mest tålamod med i hela världen eftersom jag gillar dem mest av allt (i kön på ICA efter någon som är bara lite långsammare än normalsölig får jag typ eksem). För att bli bättre i min sjukdom måste jag helst sova nog många timmar per natt (roligt skämt va?) och få lite andrum från uppfostringsobjekten i fråga (även det en bristvara).

Helt sammantaget så tycker jag att uppfostran är svårare än jag trodde, men att det går hyfsat bra och att jag lär mig mycket på vägen. Hur ska man veta hur jobbet ska skötas bäst när man aldrig provat innan? Jag har bestämt mig för att välja mina (ja, våra blir det ju förstås) strider med omsorg, för om man vill kan man bråka med sina barn om nästan allt och det har jag verkligen inte lust med. Distraktion är också väldigt bra vid de tillfällen det funkar (dvs innan Elliot hunnit bli nog upprörd) och det är väl ingen genväg i uppfostran...? Jag har också märkt att ju mer man är ute, ju mindre bråkar man.

Tur att man gillar just sina egna barn bäst, för jag hade aldrig haft så här mycket tålamod med någon annans barn. Naturen är ganska finurlig ibland.

Livstid och asfalt

Jag rekommenderar den till alla! Liza Marklunds bok "Livstid", alltså. Den är officiellt utläst. Som tur är har jag varit sjuk och fått ligga alldeles ostörd i sängen i flera timmar i sträck (inte en vanlig företeelse i mitt liv). Dessutom är jag en snabbläsare. Ibland går det nog lite för snabbt dock, för jag grubblar fortfarande på slutet.

Nu har vi asfalt!! Både jag, Elliot och Elina har varit ute och provkört den nya vägen utanför huset med respektive bil, bobbycar och vagn. Jag är nog lite partisk, men jag tycker att det är den bästa väg som någonsin lagts. I skrivandets stund håller gubbarna därute på att asfaltera carporten. Per och grannkarln var ute hela kvällen igår och mätte, grävde och la ut stenar för att markera mitten på gården. Men egenligen undrar jag varför just vår gata är en samfällighet, vilket innebär att vi får betala både asfaltering, sandning och snöröjning? Vad har vi gjort kommunen för ont (eller vad det nu kan vara som är anledningen till detta)? Det väcker intressanta frågor som; Kan vi ta ut vägtull för eventuella besökare? Ska vi verkligen låta glassbilen komma körande en hel gång per vecka?

Nä, börjar men med sådana här spekulationer är det bara att inse att man troligtvis har för mycket fritid.
+

Kärlek x 2

Innan Elina föddes var jag rädd att jag inte skulle älska henne (ja, jag visste förstås inte att det var just hon som skulle komma) lika mycket som jag älskar Elliot. Jag förstod inte hur hjärtat skulle rymma så mycket kärlek för en till person. En alldeles onödig oro så här i efterhand.

Elina är en väldigt lättälskad liten bebis. Hon är alldeles underbar i alla avseenden! Hon har varit en nöjd liten person ända sedan hon kom ut till oss. Hon gillar att ligga och jollra för sig själv, bara man är i närheten. (Nu har hon ju i och för sig börjat krypa, men än så länge ser hon mest ut som en liten mask och kommer sig bara någon meter.) Hon uttrycker sitt gillande med gosiga förtjusta tjut ofta och högljutt (tänk höga c eller nåt)! Hon älskar Elliot och skrattar mest åt honom (till hans stora förtjusning). Mitt hjärta blir alldeles varmt av att se mina två barn gilla varandra så mycket. Elliot blir inte ens arg på Elina när hon har sönder hans tågbana (det är att jämföra med att ha sönder en annans finkläder, typ). Mina barn gör mig till en bättre person (fast de gör mig även till en mycket tröttare person).

Just nu är vi förkylda familjen. Vi försöker dock att inte bry oss så mycket om det. Idag har jag och Elliot bakat blåbärs- och chokladmuffins som vi hade med oss ut på picknick. Vi samlade ihop en skogsskatt (nej, inte skogskatt) som vi ska göra en tavla av. Snart. När orken återvänder.

Jag har lånat Liza Marklunds senaste bok, men jag törs knappt börja läsa den av rädsla för att jag inte kan sluta och, tro mig, jag behöver all den sömn jag kan få just nu. Med en förkyld snutta (läs: Elina) som stökar och bökar för ovanlighetens skull på nätterna och en förkyld räv (läs: Elliot) som också stökar och bökar och snörvlar och vill ha nässpray och lägg därtill en egen förkylning med vansinnigt ont i halsen så kan man nog förstå varför jag håller mig ifrån Liza Marklund ett tag till. (Är det det här som kallas vansinneslogik?) Eller så kanske jag skulle försöka övertala Per att låta mig bada lite ostört i några timmar. Det är ju alltid ett alternativ. :-)

Sen har jag ett användbart tips för den som inte har provat! Jag färgade på en del svarta kläder som bleknat med något pulver i tvättmaskinen och kläderna (i alla fall två par svarta jeans) blev som nya igen!! Varför har jag inte provat detta tidigare? Pers jacka blev svartare, men inte helt som ny igen. Dock mycket bättre än tidigare.

Jag lägger in veto!

Min blogg handlar inte så mycket om omvärlden. Det finns flera anledningar till detta. En är att den tid jag har över till annat än barn och hushåll orkar jag inte hålla mig mer än rubrik-uppdaterad på omvärlden. En annan är att när jag har en bebis, så tål mitt mammahjärta inte hemska nyheter. Av erfarenhet vet jag att detta blir lite bättre när bebisen växer upp. Men det finns ändå andra sorters nyheter som upprör mig.

Min allra bästa vän här på jorden ska gifta sig!! Inte alls en upprörande nyhet, utan superglädjande skulle man väl kunna säga! Det upprörande är att brudparet i fråga ska kryssa sig iväg utomlands och gifta sig på någon sandstrand! Det har uppenbarligen skett ett missförstånd. Familjemedlemmar har nämligen vetorätt i frågan och här har jag själv räknat in mig i familjen och lägger således in veto med omedelbar verkan! Nu är det dessutom nätofficiellt. Ni som känner er träffade av detta inlägg kan omedelbart avsluta alla bröllopsplaner som inte inkluderar en svensk kyrka i Sverige med mig på första (åtminstone andra) parkett! Man får inte göra såhär! Det är självklart fler vänner än jag som vill dela er stora dag så snälla, nu när ni äntligen gör slag i saken (för tro mig, jag har väntat och väntat), så kan ni väl bjuda in oss? Jag kan laga all mat (fast det skulle ju ingen med förståndet i behåll gå med på), stå för underhållning och eee... slipsknytning...? Det jag vill säga är att jag vill vara med!! Punkt slut!

Livet är en fest (förutom dagens sista kvart)

Den här veckan har vi varit på två kalas och vi har ett kvar. Det har varit fullt upp kan man säga! Kusin Agnes hade 1-årskalas i torsdags och grann-Agnes hade 3-årskalas idag och kvar har vi gammelmormor Ingrid som har 85-årskalas imorgon! Elliot har ätit godis för första gångerna på båda kalasen och han åt med andäktighet. :-) På kalaset idag hade man för övrigt kunnat höra en knappnål falla när fikat intogs, trots 7 barn i rummet i åldrarna 2-5! Bättre betyg hade "bagarna" knappast kunnat få!

Jag har undrat över hur tiden kan vara så otroligt relativ. Har man riktigt roligt går fem timmar i ett huj, men har man riktig migrän förstår man inte hur man ska kunna överleva de närmaste minuterna. Hur kan det vara så? Per jobbar förstås på vardagarna och han åker till jobbet vid 8-snåret (här svänger vi oss med Stockholmstermer) och kommer tillbaka vid 17.45 ungefär. Jag tycker att dagen går hyfsat fort ungefär fram till kl 16 och därefter går den bara långsammare och långsammare. Sista kvarten (som dessutom ofta blir en halvtimme i Per-tid) känns längre än hela resten av dagen. Ett mycket dumt fenomen på det hela taget.

Jag och Per har börjat se första säsongen av Desperate Houswives (tack syster yster för lånet!). Hur kunde vi missa den serien? Den är ju jättebra! Så om någon undrar vad jag gör när jag borde sova så är det att se teve. Dels ser vi DH och sen har ju Idol börjat om! Jag höll på att dö när jag såg tjejen från Piteå på uttagningen i Skellefteå! En del har inte ett enda uns självinsikt. Det måste vara lite befriande.

Idag sa jag till Elliot att jag hoppas att det blir bättre väder imorgon så att vi kan vara ute (det har hällregnat hela dagen) och då säger han "Ja! Då kan vi åka motorcykel om vi köper en. Var ska Elina sitta egentligen?" Så var det bestämt...?

"Mamma, slår du Elina?!"

Idag har minst sagt varit en produktiv dag. Det började jättetråkigt med regn och teve-tittande. Sen somnade Elina och sov i tre timmar. Jag och Elliot röstade ja till att baka (han är väldigt bra att ha med i sina omröstningar). Vi bakade kärleksmums.

Elina vaknade och hade världens snorbusar i näsan. Jag pillade bort dem, men det var inte det minsta populärt. Elliot blev väldigt orolig och kom inspringande till tvättstugan: "Mamma, slår du Elina?!". I sådana lägen har man lust att svara "Ja, som vanligt.", men treåringar är inte så bra på ironi.

Jag klädde på alla barn och mig själv i regnställ, satte Elina i vagnen och kom på att regnskyddet låg i bilen. Bilen var i Upplands Väsby. Vad göra? Jag och Elina och vagnen stod under carporten en stund medan Elliot hoppade i pölar, men det blev en liten aning långtråkigt så vi trotsade vädergudarna och var ute i säkert 10 minuter. Eller nåt.Sen gick vi in. Jag sövde trötta barnen och jäste en bulldeg. Sen gjorde vi bullar.

Per kom hem och la de återigen trötta barnen och jag bakade äppelkaka. Nu ska denna avnjutas (återstår väl i och för sig att se) till Idol!

Söndagsstek och traderajobb

Idag har jag gjort söndagsstek med skysås och potatisgratäng. Jag tycker det är lustigt att tänka på att en del gör det varje söndag och inte tycker att det är så värst märkvärdigt, medan detta var mitt livs andra stek och med andra ord ganska så märkvärdigt för mig! Jag känner mig helt huslig i vårt nya fina kök och tror att jag ska våga mig på fler stekar i fortsättningen. Fortsätter jag i den här takten blir det annars bara totalt fem under hela min livstid.

Elliot sa en rolig sak idag; "himmel och plättar" istället för "himmel och pannkaka". Han förstod dock inte vad jag tyckte var så kul med det. Detta kan jämföras med lillasyster Annas "Jag har hört en skitdålig historia idag. Det var två bagare och en deg". Gapskratt i repris!

Sen har tre av mina fem traderaauktioner gått ut idag och jag har vägt, paketerat och adresserat och kommit fram till att det troligtvis är tradera by it self som gjort att posten inte gått i konkurs än.