Årets lista 2025

 Gjorde du något 2025 som du aldrig gjort förut? Genomdrev du någon stor förändring?

Jag provade en höghöjdsbana för första och sista gången. Jag påbörjade klimakteriet, vilket är en stor och ovälkommen förändring.

Vilket datum från år 2025 kommer du alltid att minnas?

Jag kan inte komma på något särskilt datum alls förutom allas födelsedagar.

Vilka länder besökte du?

Grekland (Rhodos). Vi var också i Visby och det kändes som utlandet.

Bästa köpet?

Padeltid.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Elinas student.

Saknade du något 2025 som du vill ha år 2026?

Nej...?

Vad önskar du att du gjort mer?

Ätit hälsosammare.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Sovit dåligt.

Bästa boken du läste i år?

Eleonor Oliphant mår alldeles utmärkt. Läs den!

Största musikaliska upptäckten?

Chapell Roan!

Vad var din största framgång på jobbet 2025?

Att jag aldrig slutade kämpa.

Största framgång på det privata planet?

Jag är så nöjd med familj, boende och livet. Det är något att vara glad för.

Största misstaget?

Kanske borde träna mer på padel och inte bara spela på.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Mina hormoner har gått bananas och sömnen med dem, så ledsnare. Samtidigt är jag som sagt nöjd.

Vad spenderade du mest pengar på?

Lätt. Padel.

Något du önskade dig och fick?

Säkert. Jag fick i alla fall ett handmålat kort av Elina på min födelsedag. 

Något du önskade dig och inte fick?

En fredligare värld.

Vad gjorde du på din födelsedag 2025?

Minns inte, men presenten var oslagbar. En dag på spa med hela familjen. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Mer tid med kompisar.

Vad fick dig att må bra?

Familjen. Att Per fixade tapetsering av hallen i trappen.

Vem saknade du?

Jag har saknat min morfar något alldeles förfärligt.

Mest stolt över?

Barnen. Alltid barnen.

Vad har gjort dig mest ledsen?

Hormoner och dumma myndigheter.

Högsta önskan just nu?

En stabilare värld och kloka politiker.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag ska göra allt jag kan för att sova gott.

Planer inför 2026?

Ja! Alltid planer. Hemma ska vi fortsätta fixa fint och så har vi två resor som jag ser fram emot supermycket!

Livstecken och tack för mig

Det finns som tur är liv fortfarande, bara inte på den här bloggen. Detta inlägg blir mitt sista.

Jag började blogga 2007 när Elina var en bebis och Elliot var 2 år gammal. 17 år senare har vi även Levi och 2 katter i familjen. Vi håller ihop även om Elliot har flyttat hemifrån. Vi har precis hunnit fira hans 20-årsdag lite i förtid.

Barnen är fortfarande det bästa i mitt liv. 

Elliot är den bästa tänkbara. Snäll, pålitlig, grymt smart, duktig på det mesta, med på det mesta och en klippa. Han klämmer in tusen aktiviteter eftersom skolan går av bara farten. Han är helt redo för vuxenlivet och det socialaste av alla våra barn. Jag kunde inte vara en mer stolt förälder till honom. Tänk att vi har fått ha honom i 20 år. Lyckliga, lyckliga oss.

Elina är förstås också den bästa tänkbara. Snart 18 år gammal och går redan 3:an på gymnasiet. Håller ihop med sin flickvän sedan en tid. Elina är en kreativ person som har lätt för det mesta hon företar sig. Om hon bara kunde slappna av lite och inte ha så höga krav på sig själv hade hon sett vilken stjärna hon är. Hon är barnet som är mest som jag, men till utseendet liknar hon bara Per. Elina har slitit som ett djur för att ta sig igenom gymnasiet och snart är hon i mål! På tal om djur så drömmer hon om ett liv med många djur och djur verkar också dras till henne. Vart man än går dyker det upp en fågel eller varför inte en ekorre?

Levi är allas vårt lilla gull trots att han vuxit om sin mamma med råge. Han är den i familjen som är mest nöjd med hur saker och ting är. Det måste vara så otroligt härligt att vara en sådan person. Levi har snöat in på pingis, men det är basket han spelar i organiserad form. Levi gillar hemkunskap bäst i skolan och matlagningsintresset måste han ha ärvt av någon annan än sina föräldrar. Levi är en lugn person men uppskattar verkligen lite röj emellanåt. Han är otroligt kärleksfull och kramig fortfarande.

Jag kan inte förstå att vi inte längre har några småbarn. Tiden gick så fort. Jag känner mig lite snuvad och mycket nostalgisk när jag skriver det här, men också stolt över att jag fick barnen att överleva och bli fina människor. Inte ensam förstås, för jag och Per har varit ett grymt team under alla de här åren. 

Det här är mitt sista inlägg och jag vill tacka för mig. Tack blogger för att allt detta fortfarande är sparat. För mig är det som en skatt. Tack till er som läst. Tack till barnen för att ni är mitt allt och alltid kommer att att vara det. Tack Per som gav mig det bästa tänkbara. Tack livet för att det blev som det blev. Tack.

En lista till...

Blir detta mitt sista inlägg på bloggen? Den har strävat mot sin egen avveckling nu en ganska lång tid. Här kommer min nyårslista i alla fall!

Mest stolt över under året:
Att jag tog steget och bytte jobb. Jag använde mitt nätverk. Mycket olikt mig.

Årets utmaning:
Det var liksom mycket på alla fronter det här året. 

Årets insikt:
Man kan spela nästan hur mycket padel som helst utan att bli less?

Årets mest använda kläder i garderoben:
Lätt! Träningskläderna. Det trodde jag väl aldrig.

Årets tankenöt:
Hur avvecklar man ett företag. Med lite hjälp gick det ju bra!

Årets nyhet:
Luma! Hon föddes i och för sig 2022, men kom till vår familj 2023. Bästa tänkbara!

Årets mest spelade låt:
"Mamma" med Albin Lee Meldau

Årets roligaste spel:
"På spåret". Inhandlat mycket sent på året. 

Årets aha-upplevelse:
Det nya jobbet.

Årets bästa serie:
"The Bear" eller kanske "Wednesday". Fast Wednesday känns det som att jag såg ett annat år. :-D 

Årets bästa film:
Kommer typ bara ihåg "Oppenheimer".

Årets bästa resa:
Öland med alla barn och katter!

Årets bästa bok:
"Amerikansk jord" var fantastiskt bra och även "Aldrig släppa taget" och "Döda kvinnor förlåter inte" var väldigt bra. Tre helt olika böcker.

Årets finaste stund(er):
Det bästa jag vet är när barnen kommer ner och hänger i vår säng innan läggdags för en liten kvällsdiskussion (och kli på ryggen).

Favoritmat 2023:
Sushi.

Årets största rädsla:
Terrordåd, krig och miljö.

Årets insikt:
Livet blir mycket roligare när man planerar för roligheter.

Plan för 2024:
Vad vore livet utan planer? Längtar till att åka till USA igen och kanske en träningsresa med Anna. Ser också fram emot minst lika mycket padel som förra året. Och att Per ska bygga ett uterum. (Eller verkligen inte själva byggandet, men när det blir klart.)

En lista!

Vad kan väl vara roligare än att sammanfatta (förra) året i en lista?  Det kan knappt finnas någon som gillar listor så mycket som jag.

Detta gjorde jag som jag aldrig gjort förut

Opererade bröstet. Inget jag rekommenderar, särskilt dåligt i kombination med sol- och badsemester.

Jag åkte också Helix efter åratals vånda. Och överlevde!

Blev certifierad styrelse-arbetare.


En bra bok jag läst

Det första schiffret (plus 3 böcker till i samma serie) av Denise Rudberg. Snöade helt in på andra världskriget.


En plats jag besökt för första gången

Warner Bros Harry Potter tours i London. SÅ KUL!


Något jag lärt mig

Att hur sjuk man än är i influensa kan man se till att det blir ett julfirande ändå. Med städning, julmat, julklappar finkläder och allt. Kan även fritt översättas till att kärleken till ens barn vet inte några gränser.

Vad spenderade jag mest pengar på

Flygresan till Turkiet som fick betalas två gånger p g a Deturs konkurs.


En teveserie jag följt

The Intern.


En låt jag minns från 2022

Palomino med First Aid Kit är min nya favoritlåt!


Ett mål jag nått

Kunnat börja om med padel igen!


En sak jag är stolt över

Alltid stolt över mina fina barn. 


2023 vill jag ha mer av
Sol på sommaren och snö på vintern.


2023 vill jag ha mindre av 

Krig, inflation, elkris och sjukdomar.

2023 ska jag lära mig

Mer om marknadsföring.


2023 ser jag fram emot
Konsert med Laleh och hitta på roligheter.

2023 ska jag sluta med
Att vara för pessimistisk. Våga tro att det mesta löser sig. 


2023 ska jag fortsätta med
Spela padel!

Skit-november

 Åo-maj-gad. Jag behöver en handbok i hur man överlever november i mitten av Sverige. Nu är det visserligen december och jag har således starka bevis för min överlevnad, men det är inte lätt. Och november-feelingen är tyvärr kvar. Och jag tror egentligen inte att en handbok hade gjort någon skillnad.

Jag var sannolikt en björn i mitt förra liv för lusten att gå i ide är enorm. 

Och om idet inte är ett alternativ så skicka åtminstone hit snö som inte omedelbart smälter bort så jag har något att göra.

Till låns

Idag kom mitt äldsta barn hem tidigt och satte igång att putsa fönsterna på övervåningen. (Okej, han får betalt, men ändå, han har förhandlat sig till detta själv.) Han fyller snart 18 år, kör bil som en riktig bilförare, ska snart börja tredje året på gymnasiet, kan laga mat (nåja) på egen hand, behöver aldrig någonsin påminnas om något (typ tandläkaren eller prov), sparar pengar på eget initiativ, bokar in saker själv och klarar sig alldeles utmärkt utan sin mamma! 

Jag inser när jag skriver detta att det låter toppen, men saken är den att han snart kommer att flytta ifrån mig. Alltså allt annat än toppen. Även om han inte behöver bli påklädd och gullad med längre så är han ju ändå mitt lilla hjärta. 

Aldrig (A L D R I G) har tiden känts så lånad som just nu.

Plus och minus

 Nu är pandemin över säger dom. Nu ska vi börja vara på jobbet igen. Minns inte riktigt hur man gjorde längre, men det blir säkert bra.

Jag har funderat över vad som varit plus och minus med hemarbete i 2 år. Detta är det jag kommit fram till:

PLUS

Avsevärt mer tid med familjen.
Mer fritid.
Ett helt tyst kontor (nåja, har nog valt att förtränga att de byggde 30 radhus precis på gatan under största delen av tiden).
Flexiblare.
Lättare till friskvård på dagen.
Mycket lugnare liv.
Inga bilköer.
Mycket kattgos.

MINUS

Mycket mindre ljudböcker i bilen.
Isolerad från sina arbetskamrater och kunder.
Nästan upphörd gräns mellan jobb och privat.
Aldrig komma ur huset.

Sammantaget har det ändå varit övervägande skönt att jobba hemifrån, efter den initiala chocken över att vara tvingad till det av en myndighet man knappt hört talas om innan. 

Det har helt fått mig att omvärdera vad som är viktigt med ett jobb. Det jag värderar mest är flexibilitet. Jag vill aldrig återgå till att vara alla dagar på kontoret om jag kan undvika det (eller hitta ett kontor i Knivsta).

Snart ska jag krama okända!

Sist jag skrev ett inlägg var när Levi fått covid. Inlägget skrevs den 26 januari, en annan månad jämfört med nu. Och fortfarande är vi i covidträsket! Vi hann vara ute i det fria (och det med besked) en hel lördag innan både Elliot och Elina fick covid. Det var en evighet sedan. Och när vi började se ljuset i tunneln (igen) testade Per positivt och igår även jag.

Ett tag kände jag mig lite ensam som den enda friska (väldigt konstigt nog - när det går magsjuka har jag inte alls den känslan). Även om mitt immunförsvar kämpade, kunde det till slut inte stå emot smittan.

Så nu sitter jag här med coviden. Jag har lite ont i halsen, lite hosta, känner mig tung i bröstkorgen och är lite trött. (Tröttheten beror nog mest på Pers hosta som han höll mig vaken inatt med.)

Jag kan också konstatera att alla vi fem i familjen verkligen inte har haft samma symtom. Levi hade feber i två dagar. Och det var det. Elliot och Elina fick ont i halsen och snuva. Elliot fick jättemycket hosta. Inte Elina. Elina hade pyttelite feber. Inte Elliot. Per har ont i halsen och rethosta. Ingen snuva. Och jag har minst sagt milda symptom än så länge. 

Men snart! Snart är vi friska och då kan vi inte få covid på jättelänge till. Som jag ska vara nära folk i affärerna! Typ krama expediterna! Vara på jobbet varje dag och gosa med mina arbetskamrater! Okej - helt okaraktäristiskt - jag gillar typ inte kroppskontakt med folk jag inte känner mycket, mycket väl - men jag längtar ut!

                                                    Bella har lessnat på mitt gnäll om covid.

Jäkla tomte + jäkla covid

Läs DETTA först.

Alltså det är ALLTID något litet julpynt kvar. Detta året var det en tomte. Och den var i Elliots rum, alltså nästan inte mitt fel att den inte hamnade i julpyntslådan. Men nästa år...!

Levi har fått covid.

Han blev hängig på söndag kväll, fick feber och ont i kroppen. Jag förstod direkt att det var covid eftersom jättemånga av hans kompisar har eller har haft det. Dessutom brukar Levi ALDRIG ha feber. Han har säkert haft feber färre än 5 gånger totalt i livet.

Snabbtestet måndag morgon visade positivt, behövde inte bekräftas med PCR. Han var så hängig mitt lilla hjärta. Jag satt och jobbade med honom bredvid mig i soffan. Han frös, svettades, hade ont i huvudet och i kroppen och mådde illa. Vi fick i honom lite glass och vatten. Sedan hade han hög feber på natten mot tisdag, men sen vände det. Febern gick ner och han blev piggare och matglad igen. Så skönt! Igår när och Per tjatade på honom att gå och borsta tänderna sa han: "Visa lite respekt för de sjuka." Ett roligt tecken på bättring! 

Jaha, så nu är vi i familjekarantän. Enligt reglerna för oss trippelvaccinerade (jag och Per alltså) så behöver vi inte vara i karantän, men vi håller oss ändå hemma förstås. Elliot fick åka hem från skolan och Elina var redan hemma med huvudvärk. Både hon och Elliot är småkrassliga, men snabbtesterna visar negativt. Vad nu det säger. Elina har gjort ett PCR-test också och vi väntar på svar. 

Har vi inte redan haft det (och då väldigt lindriga symptom) så lär vi få det nu.

Slipad

Idag när jag bytte sängkläder tänkte jag på att man faktiskt förändras av den man lever med, särskilt om man lever med den personen länge. (Jag och Per är inne på 24:e året ihop.) Man liksom slipas som stenar mot varandra för att passa ihop lite bättre med åren.

Och varför dessa filosofiska tankar vid just sängklädesbytet? Jo, för att jag alltid har varit ett fan av mjuka sängkläder och mjuka handdukar och alltid använt mjukmedel på redan mjuka material. Ju mjukare desto bättre. 

Per är (eller har i alla fall varit) min materialantagonist. Han vill helst sova med sandpapper över sig och torka sig med handdukar som doppats i tapetklister och därefter fått stelna. (Ganska okaraktäristiskt egentligen eftersom han inte klarar av några som helst lappar i sina tröjor (ni vet sådana där med tvättråd).)  

Men med åren har jag liksom gått över till den hårda sidan jag med. Okej, jag klarar fortfarande inte av för riviga handdukar, men jag älskar (ÄLSKAR) kräppiga sängkläder. De känns varmare på vintern och svalare på sommaren. Väldigt behagligt faktiskt. Och dessutom verkar vi vara de enda som gillar sådana sängkläder för de är riktigt billiga (de få som finns att få tag på). Barnen tycker att de är förfärliga, så vi får dessutom ha dem ifred hemma.

När vi var och fyllde på vårt kräpp-lager hittade vi för övrigt sängkläder i flanell. Vem fan sover i flanell? Är det inte lika bra att bara vira in sig i lite galon om man vill svettas? 

2022 blir året när jag packade ner ALLT julpynt direkt

Varje år är det jag som packar upp och som sedermera packar ner julpyntet. Jag är ganska konservativ och pyntar ungefär likadant varje år. Dessutom är jag sparsmakad och pyntar inte så mycket. Ändå lyckas jag alltid glömma något litet julpynt framme i något hörn. Det slår aldrig fel.

Och varje år är jag lika nöjd med mig själv då jag ändå inbillar mig att jag fått ned precis allt julpynt. I år gjorde jag det! Så tänker jag. Och likafullt hittar jag någon liten ljusslinga, kylskåpsmagnet eller nisse-dörr efter några dagar. 

Jaja. Det blir spännande att se vad jag glömt i år helt enkelt. Men innerst inne tror jag att 2022 är året när jag lyckades.

                                                        Linda packar ner och Bella packar upp.

Årets lista 2021 (även om den skrivs 2022)

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut? 

Jag började spela padel, paddlade kajak och SUP och gjorde en magnetröntgen.

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag lovar inget på nyår.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Ja.

Dog någon som stod dig nära? 

Nej.

Vilka länder besökte du? 
Höll mig i Sverige p g a covid.

Är det något du saknat år 2021 som du vill ha år 2022? 
Mer fritid. Mindre samhällsrestriktioner.

Vad var din största framgång 2021? 
Att familjen höll ihop ett år till och hade det bra tillsammans, trots pandemi.

Har du varit sjuk eller skadat dig? 
Inflammation i armen som tyvärr effektivt hindrat mig från att fortsätta med padel.

Bästa köpet? 
Toyota RAV4 (även om den står registrerad på Per). Samt en thujahäck!

Vad spenderade du mest pengar på? 
Toyotan.

Gjorde någonting dig riktigt glad? 
Resan till Orsa samt att det gick att åka skidor i början av året på golfbanan i Knivsta och att Elliot gillade att åka längdskidor!

Jag och Elliot på golfbanan i Vassunda!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2021? 

"Easy on me", "Lose my mind"

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Kanske lite ledsnare p g a pandemi och mycket jobb.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Varit ute i naturen, även om vissa ansträngningar gjordes.

Vad önskar du att du gjort mindre? 
Tittat på telefonen. 

Hur tillbringade du julen? 
I Gärde.

Blev du kär i år? 
Inte i någon jag inte var kär i förra året.

Favoritserie
"Mare of Easttown"

Bästa boken du läste i år? 
"En helt vanlig familj" av Mattias Edvardsson

Största musikaliska upptäckten? 

Att jag fortfarande gillar att sjunga gospel. :-)

Något du önskade dig och fick? 
Jag är alltid så nöjd över att ha min familj.

Något du önskade dig men inte fick? 
En flytt.

Årets bästa film? 

Kommer inte ihåg en enda (ny) film som jag sett under året.

Vad gjorde du på din födelsedag 2021? 
Det kan jag inte komma ihåg fastän jag försöker.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Mer padel hade ju varit att föredra.

Hur skulle du beskriva din stil år 2021? 
Lola!

Vad fick dig att må bra? 
Min familj. Är väldigt tacksam över den. Och padelfamiljen. ;-)

Vilken politisk debatt engagerade dig mest? 
Regeringens fall efter misstroendeförklaringen samt Sveriges första kvinnliga statsminister.

Vem saknade du? 
Alla som jag (motvilligt) träffar så sällan p g a långt avstånd.

De bästa nya människorna du träffade? 

Min padelfamilj (även om de flesta är nygamla bekantskaper)!

Årets mat:

Mycket grönare än förr. Godare p g a Hello Fresh.

Årets dryck:

Fanta citron zero.

Årets tidning:

DN.

Årets semester:

Idre, Orsa, Piteå, Sundsvall, Västerås, Gärde. Oh, så exotiskt.

 

Årets surprise: 

Att vi blev bjudna på middag hos släkt i Orsa. :-)

 

Årets konsert:
Gospelkonserten med Joyful. Äntligen kör igen!

Årets godaste:

Kanske nyårsmiddagen som jag och Per gjorde. Fjällröding med brynt spetskål, potatispuré och champagnesås.

Årets tråkigaste:

Att Elliot slutade spela handboll och att jag inte hann träffa Catarina i Piteå.

Årets ansträngning:

Anmälan till seriespel i padel!

Årets besvikelse:

Att seriespelet inte kunde spelas klart p g a inflammation i arm.

Min dumma arm

Sällan har jag varit så uppslukad av något sportigt som padel. Lagom spelmängd för mig hade varit varannan dag eller så, men det tycker inte min arm. Jag HATAR att vara i 40-årsåldern, för kroppen (i alla fall min) protesterar så fort man håller på med något lite mer än ingenting typ.

I julklapp önskar jag mig mindre inflammerade överarmar och gärna lite mer snö.

💪💪💪

Tack på förhand.

Längtar efter vintern!

 

Det kanske är vinter med tanke på datumet, men backen är så gott som bar så det känns inte som vinter. Varje november (som är en stor utmaning i min värld) längtar jag efter att bosätta mig i Alaska (eller annan valfri vintrig plats) och skida mig igenom eländet. I år verkar det inte ens värt att bosätta sig i Piteå eftersom de också har snöbrist så här den 25/11. 

Förra vintern var det så mycket snö att vi kunde åka skidor på golfbanan i Vassunda (se bildbevis ovan). Jag önskar mig en likadan (eller bättre) vinter i år. Det är det enda jag vill ha i julklapp.

Omtag

Nämen nu var det verkligen dags för ett omtag på den här bloggen.

Jag bytte allt som gick att byta och nu känner jag inte riktigt igen den längre. 😀 Det var dock meningen.

Det är 14 år sedan jag började blogga och mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Då var barnen pyttiga (Levi var inte ens påtänkt) och jag skrev hela tiden om deras utveckling. Men nu är de ju praktiskt taget vuxna. Elliot är 17 år, Elina 14 år och Levi 10 år. De vill hålla på med sitt och jag är således utelämnad åt mitt. 

Jag försöker liksom komma på vad "mitt" egentligen är. Jag har konstaterat att det är tur att jag har Per, för då har vi i alla fall "vårt". En stor del av "vårt" går åt till praktiska hushållssysslor (verkar ju helt ofrånkomligt om man inte vill leva i ett råttbo) men också att hitta och se olika serier tillsammans. Vi spelar också Alfapet och dricker kaffe. Vi skulle spela avsevärt mycket mer padel ihop om vi inte hade olika problem med varsin högerarm.

"Mitt" är kanske kören som jag åker till varje torsdag igen efter en sisådär 10 års uppehåll. Och "mitt" är också att lyssna på så många ljudböcker som jag kan knöka in i mitt liv utan att somna. Jag är, på riktigt, stressad över alla olyssnade böcker jag har. Oklart varför. "Mitt" är också att spela padel med andra än Per (när inte armen krånglar förstås, eller andra valda delar av denna motsträviga kropp). "Mitt" är definitivt jobbet som skulle kunna uppta all min tid om jag inte valde att emellanåt göra annat.

Och vi gör ju förstås saker med barnen också. Tursamt nog har de inte helt avsagt sig föräldraskapet. Men de verkar ha fullt upp med "sitt".

Välkommen till den nya uppdaterade bloggen. Jag hade tänkt sluta blogga tidigare, men jag har tänkt om. Vi får väl se om det ingår i "mitt" att uppdatera den  något så när regelbundet. Kanske bättre att klämma in ytterligare en bok istället?

Ensam hemma

Nä jag har inte sett filmen. Jag har de facto varit ensam hemma! Det är så länge sedan att det kändes som att det nästan aldrig hänt tidigare. Per åkte in till jobbet (ej vanligt förekommande nu för tiden helt enkelt), barnen var i sina skolor och Bella var ute (eller det trodde jag, men hon låg under en soffa).

Själv jobbade jag, men känslan av ödslighet var stor. Jag funderade på saker som man kan göra i sin ensamhet, såsom att sjunga väldigt högt, spela musik ännu högre, fisa obehindrat och där tog det stopp. Inget av det hann jag genomföra innan Levi kom hem och vips var allt som vanligt.

Behov av renovering

Per fick padel-armbåge (eller tennis-armbåge om man föredrar, kärt barn har många namn) i somras vilket fick stor inverkan på mitt eget padlande. Men efter några veckors (mycket ofrivilligt) uppehåll (eftersom jag saknade en partner) så öppnades en padel-hall här i Alsike. Det tar cirka 2 minuter att cykla dit och det har medfört att i princip alla i hela Alsike har fått padel-feber. Det har startats grupper där man letar partners och jag var snabb att haka på. Det har medfört att jag på senaste tiden spelat mer padel än någonsin. Till och med seriespel. Det är verkligen det roligaste jag vet.

Men. Jag är i behov av renovering. Hälarna (som trots allt ändå har överlevt vilket är en galen bedrift, tack kära hälar) gör ont (trots min dagliga rehabilitering på bandyboll), jag har sträckt mig i ryggen, fått en boll (och ett överdrivet stort blåmärke) på tummen, fått ont i nacke, axlar, överarmar och nu senast i underarmen. Försöker motverka med Linnex (alltså jag skulle kunna bli försäljare, så bra är preparatet) och Voltaren-gel. Utöver detta har jag konstant träningsvärk i rumpa och ben. 

Det är alltså så här. Allt i hela kroppen (utom förståndet) säger åt mig att vila. Men jag spelar på.

Hjärnstress?

Via jobbet har vi en mätning av mental stress/belastning. Man har alltså på sig ett pulsband (eller egentligen två som tur är, så att det ena kan rengöras när man spelat padel) dygnet runt i 10 dygn. Detta mäter hjärtslagen eller egentligen något mellan hjärtslagen och definierar utifrån detta tre olika saker:

- mental stress/belastning (röda streck)
- återhämtning (blå streck)
- fysisk aktivitet (gula streck)

Man får också en siffra på sin "mentala kondition" som helst ska vara över 100. Min är 56. Jisses, vad jag är oavslappnad och oåterhämtad.

Jag är överdrivet intresserad av mina små streck. Jag har, som ni förstår, väldigt många röda streck. Mina jobbdagar består i princip bara av sådana, med några få undantag; t ex när jag pratar i telefon (vilket jag inte gillar då jag tycker att det stör det "riktiga" jobbet, så det förstår jag faktiskt inte, men kanske fokuserar jag helt och fullt bara på personen i telefonen). 

Man kan tro att det är återhämtande att lyssna på ljudböcker till exempel, men icke. Ljudbok = röda streck. (Och jag älskar verkligen böcker.) Det mest avkopplande jag gör (förutom att sova) är sjunga. <3 

Och när jag är ledig är jag verkligen ledig, för då är det nästan bara blå streck. 

Sover bra gör jag också. En natt hade jag 100 % sömnkvalitet. Det som förstör min sömn är tydligen sen padel, sannolikt för att jag blir så endorfinstinn och uppvarvad. Sömnkvaliteten gick alltså från 100 % till 35 % efter en sen kvällspadling. Men då drömde jag också om padel. :-D 

Nu ska det bli intressant att se vad vi ska göra med all den här informationen. Det ska bli skönt att bli av med pulsbanden i alla fall eftersom jag tycker att det blir lite kliigt.

Förnyade löften?

Jag har inte förstått grejen med förnyade (äktenskaps-)löften. 

Eller på ett sätt förstår jag det. Jag förstår behovet av att berätta och få berättat för sig att man fortfarande väljer varandra år efter år. Men helt ärligt: Har man inte skilt sig så är väl det ganska uppenbart att man fortfarande vill vara gifta? Kan man inte bara fira sin bröllopsdag varje år? Säga att man fortfarande vill vara gift? D v s inte göra en sån stor grej av det.

Att bjuda in folk och typ göra en repris på sitt bröllop det förstår jag inte alls. Det är väl i och för sig kul med fest, men måste det vara en ceremoni? Med gäster? Huvudpersonerna äldre, rynkigare och mer luttrade? Jag får lite obehag i hela kroppen när jag tänker på det. 

Nej, vill man nödvändigtvis gifta om sig får man göra det med en ny person. 😉

Nyttiga restriktioner

Det slog mig precis nu (ja, jag är möjligen lite slö i tanken) att snart kommer jag sannolikt inte att omfattas av några restriktioner från Folkhälsomyndigheten längre. Och sannolikt aldrig mer i mitt liv.

Det känns ju nästan lite läskigt. 

Innebär det då att jag inte längre, med fog, kan bli arg på den som hostar eller nyser rakt ut? 

Och måste jag börja krama kreti och pleti igen? Och ta i hand? (Vem vet var den där handen har varit liksom.)

Vid närmare eftertanke tycker jag att det var ganska skönt med allmänna restriktioner (om man helt bortser från risk för allvarlig sjukdom förstås).